Att skriva en bok med ambitionen att den ska bli så tidlös som möjligt är en utmaning. Handlar boken om den snabbväxande sporten discgolf är det nästintill en omöjlighet. Men det ville förstås jag och Patrik Arve ändå göra när vi skrev Discgolf – 18 hål i mitt hjärta.
Om vi lyckades? Hyfsat om jag får säga det själv. Alla spelarhopp under försäsongen fick vi med utan problem. Sen blev det lite svettigt när Latitude 64 köpte in sig i Kastaplast. Det uppköpet hade förstås varit på gång under all den tid (typ åtta månader) som vi gjort intervjuer med båda disctillverkarna, men blev inte klart och officiellt förrän beskedet kom några veckor innan tryck. Det löste sig.
Den största utmaningen handlade dock om nåt helt annat. Vi pratar om Ale Disc Golf Center. Där har boken på kort tid blivit ett rejält snäpp mindre tidlös. Men det var på tiden!
Så vad har hänt?
Kort sagt, marken Ale ligger på har fått en eller kanske flera nya ägare. Det är entreprenören Vincent Schaffler, Discgolfpoddens Simon Terbrant Säfström (som ni stött på här tidigare) och Erik Mellgren, känd tävlingsarrangör bland annat. Discgolffolk alltså, det hade ju kunnat gå annorlunda.
När detta skrivs ska trion om rätt så exakt en månad berätta mer om vad som händer framöver. Vi rekommenderar förstås alla att gå in på banans sajt och anmäla sig till deras nyhetsbrev. Det här är ingen man vill missa.
Det bästa som har hänt?
Jag och Discgolfas grundare Freddy har pratat lite om att det nu finns en väldigt massa discgolfare som bara hållit på i några få år, som inte känner varenda nationella tour-spelare vid smeknamn och som kanske inte hörs eller syns så mycket i de stora grupperna på Facebook. Spelare som kanske har hört talas om att det en gång fanns en riktigt grym bana i Ale kommun norr om Göteborg, men inte satt sin fot på platsen. Jag har själv inte spelat Ale, till exempel. Har bott i Ale kommun, men det är ingen tröst …
Vi tänker att just de här spelarna ska få en lite bättre bild av underverket Ale. För ju fler personer på västkusten som jag pratade med under bokarbetet, desto mer framstod Ale som just ett underverk.
Det började med att Rickard Sköld, ena halvan av Discgolfpodden och en av Sveriges toppspelare, pratade om Ale som “det bästa som har hänt svensk discgolf”. Det kan en person tycka, men han visade sig vara långt ifrån ensam. När vi pratade med Elina Rydberg om vad Sverige behöver för banor för att utvecklas som discgolfland, då målade hon upp Ale som målbilden.
Så vad var och förhoppningsvis är storheten med Ale? Vad var det som gjorde att UDisc rankade banan som världens sjunde bästa år 2020?
Mixade Järva och Skellefteå
I boken pratar vi med Emil Dahlgren, en av våra största spelare nånsin och så sent som i somras kom han tvåa på SM i Skellefteå. Emil är lite unik när det kommer till kunskaper om banor. Han är från just Skellefteå, men flyttade därifrån innan Discgolfterminalen blev vad den är idag. Göteborg blev ny hemvist för Emil och där fick han vara med redan när marken som Ale byggdes på valdes ut.
– I Skellefteå var man kanske först med att på riktigt designa en bana. Terminalen byggdes efter en mall. Ale gjorde det i nutid och baserade det på vad folk kastar för discar. Dom tog det bästa av estetiken från Järva och golftankarna från Skellefteå, berättar han och fortsätter:
– Från typ 2008 och framåt handlade det (banbyggen) annars mycket om att jaga längd på hålen. Första gången jag kom till platsen blev jag helt tagen. Man möttes av den här stengärdesgården och fick höra idéerna … “Det där ska vi använda och här ska vi gå in i skogen”. Det var bara skog och det var tät skog, men när det var klart hade man ändå lyckats få in gräsfairways in i den där skogen. Det var otroligt och jag kan bara säga att det är synd att inte fler har fått uppleva banan.
Aldrig banans fel
De genomtänkta hålen, de vackra detaljerna (som alldeles säkert även Dan Johansson ska ha sitt beröm fö), perfekta tees, slingor som passar olika typer av spelare … listan kan göras lång. Jonas Grundén, en av banans grundare och han som nu sålt marken banan finns på, skrev nyligen på Facebook att banan har mått bra av att få vila några år. Det låter det.
Emil Dahlgren har spelat på många banor. Han berättar i boken om de amerikanska toppbanor han spelat på och att de framför allt inte drar nytta av naturen på samma sätt som exempelvis våra tre stora: Järva, Terminalen och Ale. “Det är “skippa” på parkeringar och såna grejer som gäller”, menar han.
– Ale är den bästa banan jag har spelat på. Jag blev aldrig arg på banan där. Det var inget träd som stod i vägen, som man kände var orättvist placerat. Det var jag som gjorde fel, det var aldrig banans fel, säger han.
Känn ingen sorg för Göteborg … längre
Det finns ett par saker till som jag tror är avgörande för Ales status. I dag är det lite lätt att känna sorg för Göteborg när det kommer till discgolf. Jo, Onsala och Ymergården i Borås är inte jättelångt borta, men nära staden – vår nästa största! – finns det egentligen ingen bana som utmanar de bästa spelarna. Ale ligger några mil norr om Götet, men det är inte längre än att från söderort i Stockholm ta sig till Järva. Och nu när Uspatorp finns alldeles intill – byggd av Ales andra skapare Camilla Jernberg – så får göteborgarna nu ett riktigt discgolf-Mecka inom rimligt kort bilavstånd. Klart att göteborgarna jublar lika mycket nu som de sörjde när banan stängdes.
Grundarna har dessutom ett gediget förflutet i sporten. Camilla Jernberg har rent av vunnit EM och har ett VM-silver i mixedklassen. De kände och känner “alla” och “alla” vet vad grundarna går för. Med “alla” menar jag merparten av de svenska discgolfare som influerar andra. Banan har väldigt många ambassadörer, kort sagt.
Ale var också en av banorna som tidigt visade att discgolf håller kommersiellt. Självklart var det en betalbana redan från start, men egentligen fanns det inget större underlag för den storsatsningen som gjordes.
– Men den sista sommaren (2020) hade vi 750 spelare i snitt i veckan. Det blev ju ett dunderföretag till slut. Vi började gå med vinst. Tänk att det faktiskt funkade, det ligger ändå långt ute på landet, berättar Camilla Jernberg i boken.
Slutligen …
Så med detta sagt tror jag att jag har bevisat både för mig själv och alla andra att Ales återkomst är en nyhet av rejält rang. Allt ståhej är befogat. Jag har inte pratat så mycket med Rickard Sköld om saken, men jag blir inte förvånad om att han tycker att det är “det näst bästa som har hänt svensk discgolf”.
Har du inte spelat banan själv och vill börja göra din egen bedömning. Se på “The Open Ale 2018” nedan och njut av Wysocki, Lizotte, en väldigt ung Linus Carlsson och de andra. Men njut framför allt av bilderna. Man vill ju bara spela där!
Discgolfa